Den som börjar tävla dressyr i Sverige möter tidigt en bokstavssoppa: LC, LB, LA, MsvB, MsvA, SvB, SvA, sedan de internationella FEI-programmen upp till Grand Prix. Systemet är logiskt när man förstår principen, men det är sällan någon förklarar den från början. Det här är den fördjupningen som kompletterar vår guide till dressyrens grunder — här går vi igenom varje klass i tur och ordning, hur protokollet är uppbyggt, vad poängen egentligen betyder och vad du siktar mot när du börjar klättra.

Den svenska dressyrpyramiden är brantare än många tror. Från en godkänd LC:1 till en godkänd Grand Prix ligger inte ett par år av flit — där ligger normalt ett decennium eller två av systematiskt arbete med en eller flera hästar. Det gör inte de lägre klasserna mindre värdefulla. Men det förklarar varför det svenska landslaget i dressyr, sedan Kyra Kyrklund och Louise Nathhorst och framåt, är en så liten och avgränsad krets.

Så är det svenska tävlingssystemet uppbyggt

Alla svenska dressyrtävlingar administreras av Svenska Ridsportförbundet (SvRF) enligt Tävlingsreglementet (TR). Programmen skrivs och uppdateras av SvRF:s dressyrsektion, i regel med några års mellanrum. Aktuella program hämtar du på SvRF:s webbplats.

Tävlingar delas in i fyra nivåer efter status:

  • Klubbtävlingar — arrangeras av den egna klubben, inga kvalkrav, inga meritpoäng, öppen även för ryttare utan tävlingslicens.
  • Lokala tävlingar — sanktionerade av SvRF, kräver grönt kort och tävlingslicens. Här börjar meritpoängen räknas.
  • Nationella tävlingar — högre status, större priser, kvalkrav till många klasser. Här samlas de allvarliga ekipagen i regionen.
  • Elit och internationella — inklusive alla FEI-klasser och de största svenska mästerskapen. Kräver hästpass, hästlicens och ofta ryttarens landslagslicens.

Klasserna själva är i grunden desamma oavsett tävlingens status — en LB:1 är samma LB:1 på en klubbtävling som på Falsterbo Horse Show. Skillnaden är miljön, motståndet och hur strängt domarna dömer. En 70 % på klubbtävling motsvarar sällan 70 % på nationell nivå; samma ridning tenderar att sättas något lägre av mer rutinerade domare i mer krävande miljö.

Lätt klass: LC, LB och LA

Inom Lätt-nivån gäller den regel som ofta förvirrar debutanter: högre bokstav är enklare klass. LC är lättaste dressyrklassen, LB är mellansteget och LA är den svåraste inom Lätt. Logiken är att bokstaven anger hur långt hästen kommit i sin utveckling — A är den mest utvecklade Lätt-hästen.

LC — den första klassen

LC:1 är designad för debutanten och rids ofta på 20 × 40-metersbana. Programmet består av arbetstrav och arbetsgalopp i grundformer, medelskritt, fri skritt med lång tygel, enklare volter (20 m i galopp, 10–15 m i trav) och raka övergångar mellan gångarter. Inga tempoväxlingar inom gångarterna, inga sidorörelser, inga flygande byten.

LC:2 och LC:3 lägger till större krav på precision och något mer utvecklade övergångar, men håller sig till samma grundvokabulär. Om du kan hålla takten, rida en någorlunda rund volt och göra en övergång på anvisad bokstav klarar du programmet.

Kraven på ridningen: ren takt, avspänd häst, jämn kontakt. Det räcker. Ingen förväntar sig schwung eller församling här — de begreppen finns knappt med i domarens huvud förrän längre upp i systemet.

LB — mellansteget

I LB:1–3 rider vi på 20 × 60-metersbana. Här börjar programmen introducera:

  • Skänkelvikning — hästens första sidorörelse, i skritt eller trav.
  • Medeltrav som liten tempoökning från arbetstrav.
  • Enkelt galoppombyte genom trav — inte flygande byte, utan galopp → trav → ny galopp.
  • Mindre volter i trav (8 m) som ställer krav på hästens böjning.

LB förutsätter att hästen kan gå fram i takt och söka bettet, och att ryttaren har hjälper som räcker till att skilja en medeltrav från en arbetstrav. Skillnaden mellan LC och LB är egentligen att hästen börjar behöva vara rakriktad och ha begynnande schwung — den ska bära sig själv, inte falla på framhanden.

LA — Lätt-nivåns topp

LA:1, LA:2 och LA:3 är där en välriden Lätt-häst ska befinna sig. Programmen inkluderar:

  • Skänkelvikning i trav över hela diagonalen.
  • Öppna — en förberedande sidorörelse där hästen böjs runt inåt-benet, en mjuk introduktion till mer avancerade sidorörelser.
  • Medelgalopp och tydligare tempoväxlingar även i trav.
  • Volt 10 m i trav och volt 15 m i galopp.
  • Enkelt galoppombyte genom några stegs skritt — hästen ska visa att den kan samla sig och byta ben i lugn rytm.

LA introducerar alltså inte piaff-lika moment (det är ett vanligt missförstånd) utan tempoväxlingar och kontrollerade övergångar. Här börjar också domarna aktivt bedöma hästens balans bakåt och ryttarens finnhet i hjälperna, inte bara om rörelsen utförts.

För många ryttare är LA:3 den nivå där de tävlar hela livet, och det är helt rimligt. En häst som går LA:3 med 68 % är en välriden häst.

Medelsvår klass: MsvB och MsvA

Övergången från LA till Medelsvår är den första stora tröskeln i det svenska systemet. Många ekipage kör fast här. Hästen ska nu kunna samla sig — bära mer vikt på bakhanden — och rörelserna kräver större bäring och engagemang.

MsvB

MsvB introducerar:

  • Samlad trav och samlad galopp som distinkta gångarter, inte bara långsammare arbetstempo.
  • Halvvolt med spårbyte i skritt och trav.
  • Öppna, sluta, traversal — de klassiska sidorörelserna i mer utvecklade former.
  • Flygande galoppombyte — hästen byter galoppben mitt i språnget, utan skritt eller trav emellan.

Det flygande bytet är en tydlig vattendelare. En häst som inte behärskar det får sällan ett gott resultat i MsvB, oavsett hur bra resten går. Många ryttare ägnar ett helt år eller mer åt att befästa flygande byten innan de startar sitt första Medelsvår-program.

MsvA

MsvA bygger på MsvB men lägger till:

  • Serieombyten — flygande byten på varannat, vart fjärde eller vart sjätte galoppspring i följd (mer ovanligt på denna nivå, vanligen på högre).
  • Halvpirouett i galopp — 180-graders vändning runt hästens bakhand, samlad galopp.
  • Traversalen på diagonal i utvecklad form.

MsvA är den nivå där en seriös svensk dressyrryttare på regional elitnivå typiskt tävlar. Att gå MsvA med 65–68 % kräver en häst som är mogen, minst åtta år, och en ryttare med tusentals timmar under sig. Här börjar vi också se stångbett med bridong användas — obligatoriskt i vissa MsvA-program, valfritt i andra.

Svår klass: SvB och SvA

Svår klass är i grunden en förfining av Medelsvår med större krav på samling, precision och elegans. SvB och SvA rids ofta som kvalifikationsklasser upp mot FEI-nivå.

Här förekommer:

  • Serieombyten på vart fjärde språng (SvB) och vart tredje eller varannat (SvA).
  • Hel pirouett i galopp — 360 grader runt bakhanden.
  • Utvecklad traversal, ofta i så kallade zick-zack-mönster där hästen byter riktning på anvisad plats.
  • Introduktion av passage och piaff i vissa svenska SvA-program, som förberedelse för FEI-nivåerna.

En häst som går SvA rimligt bra är i praktiken en Prix St Georges-häst i vardande. Skillnaden mellan svenska Svår klass och FEI:s Prix St Georges är mindre än många tror — programmens vokabulär överlappar väsentligt.

FEI-nivåerna

Från och med Prix St Georges rider vi enligt FEI:s — Fédération Équestre Internationale — internationella program. Vokabulären, kraven och bedömningen är standardiserade världen över.

  • Prix St Georges (PSG) — den första FEI-nivån. Alla sidorörelser i utvecklad form, pirouetter, serieombyten på vart fjärde språng, halvpirouetter i galopp. Ingen piaff eller passage.
  • Intermediaire I (IntI) — steget ovanför PSG. Serieombyten på vartannat språng, mer utvecklad samling, större krav på hela ridningens flyt.
  • Intermediaire II (IntII) — nu introduceras passage och piaff som fullvärdiga moment. Serieombyten på varje språng (så kallad tempi-serie).
  • Intermediaire A / Intermediaire B — nyare klasser som fungerar som mellansteg mellan IntII och Grand Prix, för att hjälpa ekipage växa in i den högsta nivån.
  • Grand Prix (GP) — den högsta nivån. Piaff, passage, övergångar mellan de två utan mellanliggande trav, långa piruetter, tempi-serier, samlad passage i alla former. Detta är OS-, VM- och EM-nivån.
  • Grand Prix Special och Grand Prix Freestyle (Kür) — mästerskapsklasser som rids av de bästa Grand Prix-ekipagen. Kür är den fria kür-varianten, med musik och egen koreografi.

Sveriges senior-landslag i dressyr sitter i Grand Prix. Antalet svenska ekipage som konsekvent går GP med startlicensiella resultat överstiger sällan tjugo på hela landet i en given säsong. Det är en liten värld.

Protokollets anatomi

Ett dressyrprotokoll ser komplicerat ut vid första anblicken men är byggt efter en enkel logik. Så här är det uppbyggt:

Kolumn 1: Momentnummer. Programmets rörelser är numrerade i den ordning de rids. En LB-runda har typiskt 20–25 moment, en Grand Prix runt 35–40.

Kolumn 2: Bokstav. Var på banan momentet börjar. A är alltid ingången från kortsidan; K, E, H (vänster långsida) och F, B, M (höger långsida) är på hörnen och mitten av långsidorna. C är motsatt kortsidan från A. Inre punkter är X (mitten), D, G, I, L och R.

Kolumn 3: Rörelse. Vad ekipaget ska utföra — “medeltrav från K till M”, “10 m volt vid B”, “övergång till skritt vid X”.

Kolumn 4: Poäng. Domarens siffra, från 0 till 10, i heltal eller halvpoäng.

Kolumn 5: Koefficient. En del moment har × 2, vilket betyder att poängen på det momentet räknas dubbelt in i slutsumman. Detta är domarens och programmets sätt att markera vilka moment som är särskilt viktiga på nivån — till exempel har fri skritt nästan alltid koefficient 2, och medeltrav i högre klasser likaså.

Kolumn 6: Domarens kommentar. Kort skriftlig motivering — “föll ur takt”, “fin böjning”, “bakåt-nedåt”, “olydnad vid övergången”. Den här kolumnen är egentligen den mest värdefulla delen av protokollet för din träning framåt.

Poängskalan 0–10 är densamma på alla nivåer:

  • 10 utmärkt, 9 mycket bra, 8 bra, 7 ganska bra, 6 tillfredsställande, 5 tillräcklig, 4 otillräcklig, 3 ganska dålig, 2 dålig, 1 mycket dålig, 0 ej utförd.

Domaren är inte snål med sexor. En sexa betyder att momentet är godkänt, ridet och begripligt — inte att det var dåligt. Sjuor är den svenska “goda” poängen; åttor delas ut men förtjänas; nior är för utmärkt ridning; tior är sällsynta och reserveras för det verkligt exceptionella.

Kollektiva bedömningar

Efter de enskilda momentens poäng följer de kollektiva bedömningarna — helhetspoäng som sätts på hela rundan och som väger tungt i slutsumman. Antalet varierar med nivån, men i grunden bedöms:

  • Gångarter (paces) — takt, renhet och kvalitet i skritt, trav och galopp. Ofta två separata poäng: en för skritt, en för trav/galopp.
  • Framåtbjudning (impulsion) — hästens energi och engagemang bakifrån.
  • Lydnad (submission) — hur villig hästen är, hur den svarar på hjälperna, om den öppnar munnen, biter i bettet eller lägger huvudet snett.
  • Ryttarens sits och hjälper — position, sitsens självständighet, hjälpernas noggrannhet och osynlighet.

De kollektiva har oftast koefficient 2, vilket gör dem tunga i slutresultatet. Det är därför en ryttare med en genuint fin sits och en välriden häst nästan alltid får ett bättre slutresultat än en teknisk ryttare med hastig, spänd häst — även om de enskilda momenten är jämförbara.

Poängomräkning och nivåbedömning

Efter varje domare summerar sina poäng multipliceras med koefficient, delas med maxpoängen och räknas om till procent. Vid flera domare räknas medelvärdet. Så här läser du siffran:

  • Under 55 % — icke godkänt. Något har gått ordentligt fel: hästen har fallit ur, en rörelse missats, taktlöshet.
  • 55–60 % — godkänt men problematiskt. Fungerar för att samla starter, men signalerar att ekipaget ligger nära nivåns tak.
  • 60–65 % — solid, rimlig ridning. Här bor de flesta rutinerade Lätt- och Medelsvår-ryttarna.
  • 65–70 % — bra ridning. På en klubbtävling är det gediget; på nationell nivå är det respektabelt.
  • 70–75 % — mycket bra. På FEI-nivå är detta landslagsintressant.
  • Över 75 % — internationell elit. En Grand Prix med 75 %+ är världsklass.
  • Över 80 % — bland de bästa som någonsin ridits i klassen. Sällsynt.

Procentsatserna är inte helt jämförbara mellan nivåer — en 70 % i LB och en 70 % i Grand Prix är olika prestationer, båda goda men olika svåra att nå. Domarna kalibreras något olika för olika nivåer.

Diskvalifikation och elimination

Två olika begrepp med olika konsekvenser:

Diskvalifikation innebär att ekipaget stryks från det aktuella resultatet men får rida klart. Vanliga skäl: fel häst enligt anmälan, otillåten utrustning som upptäcks efter starten, mindre regelbrott.

Elimination innebär att ridningen avbryts på plats. Skäl för elimination inkluderar:

  • Kursfel tredje gången — ryttaren rider fel enligt programmet, får en varning med signal första och andra gången, elimineras tredje.
  • Utfall från banan — hästen lämnar banans avgränsning helt.
  • Fall av häst eller ryttare.
  • Blod — även små spår av blod i munnen från bettet, på sidan efter sporren, eller från piskan är obligatorisk elimination enligt FEI:s och SvRF:s regler. Detta är strikt: en enda liten röd fläck avslutar rundan, oavsett hur den uppstått. Regeln finns för att skydda hästens välbefinnande och för att avlägsna incitament att pressa hästen till skada.
  • Otillåten hjälp utifrån, dopning eller överträdelser av utrustningsreglerna.

Blodsregeln har blivit strängare på senare år, delvis efter debatt om dressyrsportens djurskydd. Domarna kontrollerar hästens mun med handskbeklädd hand efter varje ritt i högre klasser.

Typiska misstag på varje nivå

Progressionen har sina återkommande fallgropar. Här är de vanligaste per nivå:

LC-nivån: att ha för bråttom. Många debutanter rider för snabbt, försöker “fylla ut” banan och tappar taktkänsla i nervositeten. Sakta ner, andas, rid det som står i programmet.

LB-nivån: att förväxla mer tygel med mer kontroll. Nu ökar krav på kontakt och form, och nybörjare tenderar att lösa det med hårdare hand. Kontakten är resultatet av att hästen går fram in i handen, inte av att du drar. Se vår guide till träns och bett för hur bettet faktiskt fungerar.

LA-nivån: att jaga rörelser istället för balans. Skänkelvikning över hela diagonalen kan se snygg ut, men om hästen förlorar takt och böjning på vägen får du 4–5 i moment. Ren enklare version är bättre än ambitiös oren.

MsvB-nivån: att inte ha befäst flygande byte innan starten. Ett missat byte ger 0–3 i moment; två missade byten sänker hela rundan under 60 %. Rid inte MsvB förrän bytet sitter minst nio av tio gånger hemma.

MsvA-nivån: att förlora hästens framåtbjudning i jakten på samling. Många ryttare drar in hästen och tappar schwung. En häst som är samlad men död i bakhanden får 5 i alla samlade moment.

Svår och FEI-nivåerna: att inte hantera nerverna. På denna nivå är den tekniska kunskapen sällan problemet — det är förmågan att rida rundan under press, med publik och domare, som skiljer. Mental träning blir en central del av arbetet.

Progression: hur lång tid tar det?

Det finns ingen fastställd tidtabell, men följande grov skiss stämmer med hur svenska ekipage typiskt utvecklas:

  • Ridskoleryttare till första LC-starten: 2–4 år ridning.
  • LC till LB: 1–2 år seriös träning med rätt häst.
  • LB till LA: 2–4 år. Ryttaren och hästen behöver båda utvecklas.
  • LA till MsvB: 2–3 år. Här kommer det flygande bytet in som ett stort projekt.
  • MsvB till MsvA: 2–3 år ytterligare.
  • MsvA till SvB: 2–4 år. Piruetter och riktig samling tar tid att bygga.
  • SvA till Prix St Georges: 1–2 år för en välriden häst.
  • PSG till Grand Prix: 3–5 år, om hästen har anlag för piaff och passage. Många hästar når aldrig hit oavsett träning — det är en fråga om medfödd bäring och samlingsförmåga.

Från ridskola till Grand Prix är alltså i storleksordningen 15–25 år av kontinuerligt arbete, ofta med flera hästar under vägen. De ryttare som når GP snabbare gör det oftast med redan färdigriden häst köpt in i sin väg upp.

En viktig komplikation: hästens ålder. En häst bör vara fyra år innan seriös dressyrträning börjar, sex innan LA-nivå är realistisk, åtta innan MsvA är rimlig och normalt tio–tolv innan Grand Prix är fysiskt möjlig. Dressyrhästar går ofta i tävling ända till 18–20 års ålder, så en välskött karriär kan sträcka sig länge.

Vad det kostar

Att tävla en klass är billigare än många tror; det är omkringkostnaderna som drar upp priset. Grov storleksordning för 2026:

  • Startavgift LC/LB på klubbtävling: 200–350 kr per klass.
  • Startavgift LA på nationell: 350–500 kr per klass.
  • Startavgift MsvA och uppåt: 500–800 kr per klass.
  • Startavgift FEI-nivåerna: 800–1 500 kr per klass, plus eventuella championatsavgifter.
  • Transport (hyra av hästtransportbil eller släp): 500–1 500 kr per dag beroende på avstånd och storlek.
  • Diesel och tull tur och retur: 300–1 000 kr för en typisk regional tävling.
  • Boxhyra på tävling (om övernattning krävs): 200–500 kr per natt.

En vanlig helgtävling med hemtransport samma dag kostar alltså 1 000–3 000 kr allt inklusive för Lätt-nivån. Elitryttare med två hästar på ett internationellt CDI3* landar lätt på 15 000–30 000 kr för helgen.

Se också vår genomgång av första tävlingen för det praktiska runt anmälan, körschema och vad du packar.

Equipe — protokollet i din ficka

I stort sett alla svenska dressyrtävlingar körs numera genom Equipe, ett svenskt tävlingssystem som administrerar anmälan, startlistor, resultat och protokoll digitalt. Domarna knappar direkt på surfplatta under ritten; du får ditt protokoll i mobilen inom minuter efter att sista ekipaget ridit klart.

Detta har ändrat sporten mer än de flesta erkänner. Tidigare fick man vänta på pappersprotokollet flera dagar efter tävlingen; nu kan du analysera din runda under bilresan hem. Det gör att träningen kan reagera snabbare på faktisk återkoppling, och det gör resultaten transparenta för alla — hela klassens protokoll är öppet, du ser exakt vad domaren tyckte om de som slog dig och de du slog.

Equipe-appen är gratis och används av samtliga svenska ryttare från klubbnivå och uppåt. Ladda ner den innan din första tävling.

Djurskyddet — den känsliga frågan

Dressyrsporten har de senaste åren fått ökad kritik för djurskyddsproblem, både internationellt och i Sverige. En seriös ryttare måste förstå både reglerna och etiken bakom dem.

Bettet. I lägre klasser rider vi på vanlig vattentrense (snaffle) och kraven på “form” är milda. I MsvA och uppåt tillåts eller krävs stångbett med bridong. Ett stångbett har hävstångseffekt och kan användas hårt om det inte hanteras med lätt hand. Regeln är enkel: bettet är ett kommunikationsverktyg, inte en broms. En ryttare som behöver ett hårt bett för att kontrollera sin häst har inte utbildat hästen tillräckligt. Vår genomgång av bett-typer förklarar mekaniken.

Sporrar. Tillåtna i alla svenska klasser, obligatoriska i vissa högre. Sporrens roll är att förstärka den vad-hjälp som benet redan ger, inte att ersätta den. En ryttare som konstant “kittlar” hästen med sporren har antingen dåligt utbildad häst eller dålig sits.

Blodsregeln. Som beskrivet ovan innebär även små blodspår i munnen, på sidan eller där piskan träffat obligatorisk elimination. Detta är strikt tolkat: ingen bedömning görs av “hur mycket blod”, ingen värdering av avsikt. Regeln finns för att avlägsna incitament att pressa hästen till skada.

Rollkur och hyperflexion. Överböjning av hästens hals — där hästen tvingas dra hakan mot bringan — har varit föremål för intensiv debatt sedan tidigt 2000-tal. FEI förbjuder aktivt “hyperflexion” i tävlingsvärmningen. Praktiken är fortfarande omdebatterad och gränsdragningen svår, men trenden i svensk dressyr är tydligt mot mer öppna huvudpositioner och mindre pressad ridning.

Utrustning som inte får finnas. Otillåten utrustning i tävlingssammanhang inkluderar hjälptyglar under själva rundan, för korta eller för långa piskor, otillåtna bett-typer och stänger med olämplig mekanik. Kontrolleras vid framridning och efter rundan.

Poängen är att djurskyddet inte är en tilläggsfråga i modern dressyr — det är själva grunden. En häst som rids illa presterar också sämre. En avspänd, välriden häst ger både bättre resultat och lever ett bättre liv.

Vad du siktar mot

En rimlig karriärbåge för en dedikerad svensk dressyrryttare med egen häst kan se ut så här: LC:1 på klubbtävling första säsongen, LB:1 på lokal andra året, LA:1 på nationell nivå kring år tre–fyra, MsvB på år fem–sju om häst och ryttare räcker till, MsvA på år åtta–tio. Många kommer aldrig längre — och det är helt rimligt.

Sikta på procenten på nivån, inte på nästa nivå. En ryttare som kör 70 % i LA:3 gör mer nytta för sin utveckling än en som slåss för 55 % i MsvB. Framgången i dressyren mäts inte i hur snabbt du klättrar utan i hur välriden hästen är på den nivå du befinner dig.

För praktisk förberedelse inför tävling — anmälan, packning, sitsen — se vår guide till din första tävling, samt vägen till grönt kort. Om du funderar på utrustning, börja med vår sadelguide.

Har du frågor om ett specifikt program, en klass eller ett moment vi inte täckt? Hör av dig till redaktionen. Vi uppdaterar guiden löpande när SvRF ändrar reglementet eller när nya frågor kommer in från läsare.