Den som börjar tävla dressyr i Sverige möter tidigt en bokstavssoppa: LC, LB, LA, Msv B, Msv A och sedan de internationella FEI-programmen från Prix St Georges upp till Grand Prix. Systemet är logiskt när man förstår principen, men det är sällan någon förklarar den från början. Det här är den fördjupningen som kompletterar vår guide till dressyrens grunder — här går vi igenom varje klass i tur och ordning, hur protokollet är uppbyggt, vad poängen egentligen betyder och vad du siktar mot när du börjar klättra.

Den svenska dressyrpyramiden är brantare än många tror. Från en första LC:1 till en ridbar Grand Prix ligger inte ett par år av flit — där ligger normalt ett decennium eller två av systematiskt arbete med en eller flera hästar. Det gör inte de lägre klasserna mindre värdefulla. Men det förklarar varför det svenska landslaget i dressyr genom åren varit en så liten och avgränsad krets.

Så är det svenska tävlingssystemet uppbyggt

Alla svenska dressyrtävlingar administreras av Svenska Ridsportförbundet (SvRF) enligt Tävlingsreglementet (TR), där TR II är dressyrens del. De nationella programmen skrivs och uppdateras av förbundets dressyrkommitté, i regel med några års mellanrum. Aktuella program och reglemente hämtar du på SvRF:s webbplats.

Tävlingar delas in i nivåer efter status. Sedan några år använder SvRF stjärnor i stället för de äldre orden:

  • Klubbtävlingar — arrangeras av den egna klubben för dess medlemmar, utan krav på tävlingslicens.
  • 1*- och 2*-tävlingar (tidigare lokal och regional) — kräver grönt kort och licens. Här rids klasser upp till och med Msv A.
  • 3*-, 4*- och 5*-tävlingar (tidigare nationell och elit) — högre status, större priser och kvalkrav till de högre klasserna. Här rids allt upp till Grand Prix, och här samlas de allvarliga ekipagen.
  • Internationella tävlingar (CDI) — rids enligt FEI:s reglemente och kräver bland annat FEI-registrering av häst och ryttare.

Hästpass krävs på alla tävlingar — det är ett lagkrav, inte en tävlingsregel. Vilken licens du behöver beror på nivån; se Licenser hos SvRF.

Klasserna själva är i grunden desamma oavsett tävlingens status — en LB:1 är samma LB:1 på en klubbtävling som på en 3*-tävling. Skillnaden är miljön, motståndet och hur strängt domarna dömer. En 70 % på klubbtävling motsvarar sällan 70 % på nationell nivå; samma ridning tenderar att sättas något lägre av mer rutinerade domare i mer krävande miljö.

Lätt klass: LC, LB och LA

Inom Lätt-nivån gäller den regel som ofta förvirrar debutanter: högre bokstav är enklare klass. LC är lättaste dressyrklassen, LB är mellansteget och LA är den svåraste inom Lätt. Logiken är att bokstaven anger hur långt hästen kommit i sin utveckling — A är den mest utvecklade Lätt-hästen.

LC — den första klassen

LC:1 är utformad för debutanten. Programmet består av arbetstrav och arbetsgalopp i grundformer, mellanskritt, fri skritt på lång tygel, enkla volter och raka övergångar mellan gångarterna. Inga egentliga tempoväxlingar inom gångarterna, inga sidvärtsrörelser, inga flygande byten. Under LC finns på många tävlingar också LD, en ännu enklare instegsklass.

LC:2 och LC:3 lägger till större krav på precision och något mer utvecklade övergångar, men håller sig till samma grundvokabulär. Om du kan hålla takten, rida en någorlunda rund volt och göra en övergång på anvisad bokstav klarar du programmet.

Kraven på ridningen: ren takt, lösgjord häst, jämn kontakt — de tre första stegen i utbildningsskalan. Det räcker. Ingen förväntar sig schwung eller samling här.

LB — mellansteget

I LB-programmen börjar kraven stiga. Här introduceras typiskt:

  • Skänkelvikning — hästens första sidvärtsrörelse, i skritt eller trav.
  • Ökad trav över en kortare sträcka, som tydlig tempoväxling från arbetstrav.
  • Enkelt galoppombyte — inte flygande byte, utan galopp → några steg skritt eller trav → ny galopp.
  • Mindre volter (10 m i trav) som ställer krav på hästens böjning.

LB förutsätter att hästen kan gå fram i takt och söka bettet, och att ryttaren har hjälper som räcker till att skilja en ökad trav från en arbetstrav. Skillnaden mellan LC och LB är egentligen att hästen börjar behöva vara rakriktad och ha begynnande schwung — den ska bära sig själv, inte falla på bogarna.

LA — Lätt-nivåns topp

LA-programmen (det finns flera, upp till LA:6) är där en välriden Lätt-häst ska befinna sig. Här förekommer:

  • Öppna — den första egentliga sidvärtsrörelsen, där hästen böjs runt ryttarens inre skänkel.
  • Sluta och halvvolter med spårbyte.
  • Ökad trav och ökad galopp med tydliga övergångar, och mellantrav.
  • Ryggning och mindre volter i galopp.
  • Enkelt galoppombyte genom några steg skritt — hästen ska visa att den kan samla sig och byta ben i lugn rytm.

LA introducerar alltså inga flygande byten eller samlade rörelser i egentlig mening, utan sidvärtsrörelser, tempoväxlingar och kontrollerade övergångar. Här börjar också domarna aktivt bedöma hästens balans bakåt och ryttarens finess i hjälperna, inte bara om rörelsen utförts.

För många ryttare är LA den nivå där de tävlar hela livet, och det är helt rimligt. En häst som går LA med 68 % är en välriden häst.

Medelsvår klass: MsvB och MsvA

Övergången från LA till Medelsvår är den första stora tröskeln i det svenska systemet. Många ekipage kör fast här. Hästen ska nu kunna samla sig — bära mer vikt på bakhanden — och rörelserna kräver större bäring och engagemang.

MsvB

Msv B introducerar:

  • Samlad trav och samlad galopp som egna tempon, inte bara långsammare arbetstempo.
  • Öppna, sluta och travers — de klassiska sidvärtsrörelserna i mer utvecklade former.
  • Flygande galoppombyte — hästen byter galoppben mitt i språnget, utan skritt eller trav emellan.
  • Halvpiruett i skritt och förvänd galopp.

Det flygande bytet är en tydlig vattendelare. En häst som inte behärskar det får sällan ett gott resultat i Msv B, oavsett hur bra resten går. Många ryttare ägnar ett helt år eller mer åt att befästa flygande byten innan de startar sitt första Medelsvår-program. För att få rida Msv B-klasser på 1*- och 2*-tävling krävs dessutom ett kval: minst 64 % i Msv B:1.

Msv A

Msv A är ett samlingsnamn för den nivå där det svenska programmet Msv A:1, FEI:s Prix St Georges och FEI:s Young Rider-program ligger. Nivån bygger på Msv B men lägger till:

  • Serieombyten — flygande byten på vart fjärde galoppsprång i följd.
  • Halvpiruett i galopp — 180 graders vändning runt hästens bakdel i samlad galopp.
  • Sluta i trav och galopp i utvecklad form.

Msv A är den nivå där en seriös svensk dressyrryttare på regional elitnivå typiskt tävlar. Att gå Msv A med 65–68 % kräver en mogen häst och en ryttare med tusentals timmar under sig. Kvalet till Msv A på 1*/2*-tävling är minst 62 % i Msv B:5 (eller motsvarande FEI-program för juniorer). Här är också kandar — stångbett med bridong — tillåtet; det är valfritt, inte obligatoriskt, och allt fler rider även de högre klasserna på tränsbett.

Svår klass och FEI-nivåerna

Ovanför Msv A talar man i Sverige om Svår klass, och här rider man i praktiken enbart FEI:s — Fédération Équestre Internationales — internationella program. Vokabulären, kraven och bedömningen är standardiserade världen över. På 3*-tävling och uppåt är de högre klasserna indelade i tre rundor, precis som internationellt:

  • Lilla rundan — Msv A:1, Prix St Georges (PSG) och Intermediaire I (Int I), med tillhörande kürprogram. PSG innehåller alla sidvärtsrörelser i utvecklad form, halvpiruetter i galopp och serieombyten på vart fjärde språng. Int I lägger till serieombyten på vart tredje språng och hela piruetter i galopp. Ingen piaff eller passage.
  • Mellanrundan — Intermediaire I B, Intermediaire A, Intermediaire B och Intermediaire II. Här introduceras piaff och passage stegvis, och serieombytena tätnar till varannat och till slut varje språng. Int A och Int B är nyare program som skapats just för att hjälpa ekipage att växa in i den högsta nivån.
  • Stora rundan — Grand Prix (GP), Grand Prix Special, Grand Prix U25 och Grand Prix Kür. Piaff, passage, övergångar mellan de två, piruetter, serieombyten på varje språng. Detta är OS-, VM- och EM-nivån. Kür är den fria varianten, med musik och egen koreografi.

För att få rida i rundorna krävs ett grundkval i Msv A-klass (minst 62 % inför tre domare på 3*-tävling), och därefter minst 62 % i någon av rundans klasser på högst två försök. Klarar man inte kvalet får man gå ner en runda och försöka igen därifrån.

Sveriges seniorlandslag i dressyr sitter i Grand Prix. Antalet svenska ekipage som konsekvent går GP på internationell nivå är litet — det är en liten värld.

Protokollets anatomi

Ett dressyrprotokoll ser komplicerat ut vid första anblicken men är byggt efter en enkel logik. Så här är det uppbyggt:

Kolumn 1: Momentnummer. Programmets rörelser är numrerade i den ordning de rids. En LB-runda har typiskt 15–25 moment, en Grand Prix drygt 30.

Kolumn 2: Bokstav. Var på banan momentet börjar. A är alltid ingången på kortsidan och C mitt på den motsatta kortsidan. K, E och H sitter på den ena långsidan, F, B och M på den andra; på en 20 × 60-bana finns dessutom V, S, P och R. Inre punkter på mittlinjen är D, L, X (mitten), I och G.

Kolumn 3: Rörelse. Vad ekipaget ska utföra — “medeltrav från K till M”, “10 m volt vid B”, “övergång till skritt vid X”.

Kolumn 4: Poäng. Domarens siffra, från 0 till 10, i heltal eller halvpoäng.

Kolumn 5: Koefficient. En del moment har × 2, vilket betyder att poängen på det momentet räknas dubbelt in i slutsumman. Det är programmets sätt att markera vilka moment som är särskilt viktiga på nivån — till exempel har skritten ofta koefficient 2, och i de högre klasserna likaså piaff och passage.

Kolumn 6: Domarens kommentar. Kort skriftlig motivering — “föll ur takt”, “fin böjning”, “bakåt-nedåt”, “olydnad vid övergången”. Den här kolumnen är egentligen den mest värdefulla delen av protokollet för din träning framåt.

Poängskalan 0–10 är densamma på alla nivåer:

  • 10 utmärkt, 9 mycket bra, 8 bra, 7 ganska bra, 6 tillfredsställande, 5 tillräcklig, 4 otillräcklig, 3 ganska dålig, 2 dålig, 1 mycket dålig, 0 ej utförd.

Domaren är inte snål med sexor. En sexa betyder att momentet är tillfredsställande utfört — inte att det var dåligt. Sjuor är den vanliga “goda” poängen; åttor delas ut men förtjänas; nior är för mycket bra ridning; tior är sällsynta och reserveras för det verkligt exceptionella.

Kollektiva bedömningar

Efter de enskilda momentens poäng följer de kollektiva bedömningarna — helhetspoäng som sätts på hela rundan. I de svenska nationella programmen bedöms traditionellt:

  • Gångarter — takt, renhet och kvalitet i skritt, trav och galopp.
  • Schwung (framåtbjudning) — hästens energi och engagemang bakifrån.
  • Lydnad — hur villig hästen är, hur den svarar på hjälperna, om den öppnar munnen eller lägger huvudet snett.
  • Ryttarens sits och hjälper — position, sitsens självständighet, hjälpernas noggrannhet och osynlighet.

FEI strök 2018 tre av de fyra kollektiva bedömningarna i sina program — gångarter, framåtbjudning och lydnad bedöms numera bara i de enskilda momenten. Kvar finns betyget för ryttarens sits samt hjälpernas korrekthet och verkan, med koefficient 2. Oavsett system väger helhetsintrycket tungt: en ryttare med en genuint fin sits och en välriden häst får nästan alltid ett bättre slutresultat än en teknisk ryttare med hastig, spänd häst — även om de enskilda momenten är jämförbara.

Poängomräkning och nivåbedömning

Varje domares poäng multipliceras med koefficienterna, summeras, delas med maxpoängen och räknas om till procent. Vid flera domare räknas medelvärdet. Så här läser du siffran:

  • Under 55 % — något har gått ordentligt fel: hästen har fallit ur, rörelser har missats, takten har brustit.
  • 55–60 % — rundan gick igenom men med tydliga problem. Signalerar att ekipaget ligger nära sitt tak på nivån.
  • 60–65 % — solid, rimlig ridning. Här bor de flesta rutinerade Lätt- och Medelsvår-ryttarna.
  • 62–65 % — gränsen för de flesta kvalen i det svenska systemet går här.
  • 65–70 % — bra ridning. På en klubbtävling är det gediget; på nationell nivå är det respektabelt.
  • 70–75 % — mycket bra. På FEI-nivå är detta landslagsintressant.
  • Över 75 % — internationell elit. En Grand Prix med 75 %+ är världsklass.
  • Över 80 % — bland de bästa som någonsin ridits i klassen. Sällsynt.

Procentsatserna är inte helt jämförbara mellan nivåer — en 70 % i LB och en 70 % i Grand Prix är olika prestationer, båda goda men olika svåra att nå. Domarna kalibreras något olika för olika nivåer.

Diskvalifikation och elimination

Två olika begrepp med olika konsekvenser:

Elimination innebär att ekipaget utesluts ur den aktuella klassen — ridningen avbryts eller resultatet stryks. Skäl för elimination inkluderar:

  • Upprepade kursfel — ryttaren rider fel enligt programmet. Varje fel ger poängavdrag, och efter ett visst antal fel blir ekipaget eliminerat. I FEI:s seniorklasser räcker det med två fel; i nationella klasser kan gränsen ligga annorlunda. Kolla vad som gäller i din klass i TR II.
  • Hästen lämnar banan med alla fyra benen.
  • Fall av häst eller ryttare.
  • Blod — färskt blod i munnen, på sidorna efter sporrarna eller efter spöet leder till elimination enligt såväl FEI:s som SvRF:s regler. Detta är strikt: en enda liten röd fläck avslutar rundan, oavsett hur den uppstått. Regeln finns för att skydda hästens välbefinnande och för att ta bort incitament att pressa hästen till skada.
  • Otillåten hjälp utifrån, otillåten utrustning eller andra överträdelser av reglementet.

Diskvalifikation är en strängare påföljd som kan omfatta hela tävlingen och i allvarliga fall följas av ytterligare sanktioner, till exempel vid dopning eller grovt regelbrott.

Blodkontrollerna har skärpts på senare år, delvis efter debatten om dressyrsportens djurskydd. På större tävlingar kontrollerar stewards hästens mun, sidor och ben efter ritten.

Typiska misstag på varje nivå

Progressionen har sina återkommande fallgropar. Här är de vanligaste per nivå:

LC-nivån: att ha för bråttom. Många debutanter rider för snabbt, försöker “fylla ut” banan och tappar taktkänsla i nervositeten. Sakta ner, andas, rid det som står i programmet.

LB-nivån: att förväxla mer tygel med mer kontroll. Nu ökar krav på kontakt och form, och nybörjare tenderar att lösa det med hårdare hand. Kontakten är resultatet av att hästen går fram in i handen, inte av att du drar. Se vår guide till träns och bett för hur bettet faktiskt fungerar.

LA-nivån: att jaga rörelser istället för balans. Skänkelvikning över hela diagonalen kan se snygg ut, men om hästen förlorar takt och böjning på vägen får du 4–5 i moment. Ren enklare version är bättre än ambitiös oren.

Msv B-nivån: att inte ha befäst flygande byte innan starten. Ett missat byte ger låga poäng i momentet; två missade byten kan sänka hela rundan under 60 %. Rid inte Msv B förrän bytet sitter minst nio av tio gånger hemma.

Msv A-nivån: att förlora hästens framåtbjudning i jakten på samling. Många ryttare drar in hästen och tappar schwung. En häst som är samlad men död i bakhanden får 5 i alla samlade moment.

Svår och FEI-nivåerna: att inte hantera nerverna. På denna nivå är den tekniska kunskapen sällan problemet — det är förmågan att rida rundan under press, med publik och domare, som skiljer. Mental träning blir en central del av arbetet.

Progression: hur lång tid tar det?

Det finns ingen fastställd tidtabell, men följande grov skiss stämmer med hur svenska ekipage typiskt utvecklas:

  • Ridskoleryttare till första LC-starten: 2–4 år ridning.
  • LC till LB: 1–2 år seriös träning med rätt häst.
  • LB till LA: 2–4 år. Ryttaren och hästen behöver båda utvecklas.
  • LA till Msv B: 2–3 år. Här kommer det flygande bytet in som ett stort projekt.
  • Msv B till Msv A/Prix St Georges: 2–3 år ytterligare. Piruetter och riktig samling tar tid att bygga.
  • PSG till Grand Prix: 3–5 år, om hästen har anlag för piaff och passage. Många hästar når aldrig hit oavsett träning — det är en fråga om medfödd bäring och samlingsförmåga.

Från ridskola till Grand Prix är alltså i storleksordningen 15–25 år av kontinuerligt arbete, ofta med flera hästar under vägen. De ryttare som når GP snabbare gör det oftast med redan färdigriden häst köpt in i sin väg upp.

En viktig komplikation: hästens ålder. En häst bör vara fyra år innan seriös dressyrträning börjar, och i LA–Msv B-nivå är det rimligt med en häst på sex–sju år. FEI:s regler kräver att hästen är minst sju år för Prix St Georges och Intermediaire I och minst åtta år för Intermediaire II och Grand Prix, men i praktiken är de flesta Grand Prix-hästar tio år eller äldre innan de går programmet bra. Dressyrhästar går ofta i tävling ända till 16–18 års ålder, så en välskött karriär kan sträcka sig länge.

Vad det kostar

Att tävla en klass är billigare än många tror; det är omkringkostnaderna som drar upp priset. Grov storleksordning för 2026:

  • Startavgift LC/LB på klubbtävling: 200–400 kr per klass.
  • Startavgift LA på 2*–3*-tävling: 350–600 kr per klass.
  • Startavgift Msv A och uppåt: 500–900 kr per klass.
  • Startavgift på internationell tävling (CDI): betydligt mer, ofta flera tusen kronor per häst för hela tävlingen.
  • Transport (hyra av släp): 500–1 500 kr per dag beroende på avstånd och storlek.
  • Bränsle tur och retur: 300–1 000 kr för en typisk regional tävling.
  • Boxhyra på tävling (om övernattning krävs): 200–500 kr per natt.

En vanlig helgtävling med hemtransport samma dag kostar alltså 1 000–3 000 kr allt inklusive för Lätt-nivån. Räkna på din egen tävlingshelg med vårt tävlingsavgiftsverktyg. Elitryttare med två hästar på en internationell tävling landar lätt på tiotusentals kronor för helgen.

Se också vår genomgång av första tävlingen för det praktiska runt anmälan, körschema och vad du packar.

TDB och Equipe — protokollet i din ficka

Anmälan till svenska tävlingar sker i Tävlingsdatabasen (TDB), SvRF:s system för propositioner, anmälningar och licenser. Själva tävlingsdagen körs i stort sett alla svenska dressyrtävlingar genom Equipe, ett svenskt tävlingssystem för startlistor, resultat och protokoll. Domarens poäng knappas in löpande under ritten, och du kan se ditt protokoll i mobilen kort efter att klassen är klar.

Detta har ändrat sporten mer än de flesta erkänner. Tidigare fick man vänta på pappersprotokollet; nu kan du analysera din runda under bilresan hem. Det gör att träningen kan reagera snabbare på faktisk återkoppling, och det gör resultaten transparenta för alla — hela klassens resultat är öppna, och du ser momentpoängen för de som slog dig och de du slog.

Equipe-appen är gratis. Ladda ner den och lär dig TDB innan din första tävling.

Djurskyddet — den känsliga frågan

Dressyrsporten har de senaste åren fått ökad kritik för djurskyddsproblem, både internationellt och i Sverige. En seriös ryttare måste förstå både reglerna och etiken bakom dem.

Bettet. I de lägre klasserna rider vi på vanligt tränsbett och kraven på “form” är milda. Från Medelsvår tillåts kandar — stångbett med bridong. Ett stångbett har hävstångseffekt och kan användas hårt om det inte hanteras med lätt hand. Regeln är enkel: bettet är ett kommunikationsverktyg, inte en broms. En ryttare som behöver ett hårt bett för att kontrollera sin häst har inte utbildat hästen tillräckligt. Vår genomgång av bett-typer förklarar mekaniken.

Sporrar. Tillåtna i de flesta klasser, med regler för längd och utformning. Sporrens roll är att förfina den skänkelhjälp som benet redan ger, inte att ersätta den. En ryttare som konstant “kittlar” hästen med sporren har antingen dåligt utbildad häst eller dålig sits.

Blodsregeln. Som beskrivet ovan innebär även små blodspår i munnen, på sidan eller där piskan träffat obligatorisk elimination. Detta är strikt tolkat: ingen bedömning görs av “hur mycket blod”, ingen värdering av avsikt. Regeln finns för att avlägsna incitament att pressa hästen till skada.

Rollkur och hyperflexion. Överböjning av hästens hals — där hästen tvingas dra hakan mot bringan — har varit föremål för intensiv debatt sedan tidigt 2000-tal. FEI:s stewardregler förbjuder aggressiv hyperflexion på framridningen. Praktiken är fortfarande omdebatterad och gränsdragningen svår, men trenden i svensk dressyr är tydligt mot mer öppna huvudpositioner och mindre pressad ridning.

Utrustning som inte får finnas. Otillåten utrustning i tävlingssammanhang inkluderar hjälptyglar under själva rundan, för långa spön, otillåtna bettyper och för hårt spända nosgrimmor. Utrustningen kontrolleras på framridningen och efter rundan.

Poängen är att djurskyddet inte är en tilläggsfråga i modern dressyr — det är själva grunden. En häst som rids illa presterar också sämre. En avspänd, välriden häst ger både bättre resultat och lever ett bättre liv.

Vad du siktar mot

En rimlig karriärbåge för en dedikerad svensk dressyrryttare med egen häst kan se ut så här: LC på klubbtävling första säsongen, LB på 1*-tävling andra året, LA kring år tre–fyra, Msv B på år fem–sju om häst och ryttare räcker till, Msv A på år åtta–tio. Många kommer aldrig längre — och det är helt rimligt.

Sikta på procenten på nivån, inte på nästa nivå. En ryttare som rider 70 % i LA gör mer nytta för sin utveckling än en som slåss för 55 % i Msv B. Framgången i dressyren mäts inte i hur snabbt du klättrar utan i hur välriden hästen är på den nivå du befinner dig.

För praktisk förberedelse inför tävling — anmälan, packning, sitsen — se vår guide till din första tävling, samt vägen till grönt kort. Om du funderar på utrustning, börja med vår sadelguide.

Har du frågor om ett specifikt program, en klass eller ett moment vi inte täckt? Hör av dig till redaktionen. Vi uppdaterar guiden löpande när SvRF ändrar reglementet eller när nya frågor kommer in från läsare.

Källor