Två av de vanligaste hormonella och metaboliska diagnoserna hos svenska hästar heter PPID — i dagligt tal fortfarande Cushings — och EMS, Ekvint Metabolt Syndrom. De blandas ofta ihop, dels för att de har viss överlapp i symptom, dels för att de kan förekomma hos samma individ, och dels för att båda ökar risken för fång på ett sätt som ingen hästägare vill uppleva.

I den här artikeln reder vi ut skillnaden. Vad som händer i kroppen, vem som drabbas, hur veterinären utreder, vad du gör i stallet, vad det kostar och vad prognosen ser ut som. Målet är att du efter läsningen både kan känna igen tidiga signaler och veta vad du ska be om när du ringer kliniken.

Viktigt: Denna artikel förklarar sjukdomarna och den principiella hanteringen. All diagnos, medicinering och foderplan ska göras av veterinär i samråd med hovslagare — särskilt vid samtidig fång eller misstanke om sådan.

Varför blandas de ihop?

Både PPID och EMS är endokrina rubbningar, alltså störningar i hormonsystemet. Båda leder ofta till förhöjda insulinnivåer, båda ökar fångrisken kraftigt, och båda ger metabola konsekvenser som märks i hull, päls och energi. Ovanpå det kan en och samma häst ha båda diagnoserna samtidigt — något som ibland kallas double trouble i den engelskspråkiga litteraturen och som är en påtagligt tuffare klinisk situation.

Men mekanismerna är olika. PPID är en hjärnsjukdom — en degeneration i hypofysen som stör produktionen av ACTH och andra hormoner. EMS är ett metabolt syndrom — en kombination av fetma, insulinresistens och fångbenägenhet, tätt knuten till foder, hull och rasgenetik. Det är därför testerna är olika, behandlingen är olika, och det är därför utredningen sällan är komplett om man bara kikar på en av dem.

Om du sammanfattar skillnaden i en mening: PPID är en åldersdiagnos som kräver medicin, EMS är en foder- och hulldiagnos som kräver disciplin. I praktiken lever många hästar med båda.

PPID — det som fortfarande kallas Cushings

PPID står för Pituitary Pars Intermedia Dysfunction, alltså en dysfunktion i mellandelen av hypofysen. Sjukdomen kallades tidigare ekvin Cushings sjukdom efter läkaren Harvey Cushing, men namnet är egentligen missvisande — hos människa och hund handlar Cushings om binjurebark och kortisolöverproduktion, medan det hos häst framförallt är hypofysens mellanlob som är sjuk. Det gamla namnet lever kvar i vardagsspråket, och de flesta veterinärer använder båda begreppen omväxlande.

Vad händer i kroppen?

I hypofysens mellanlob ligger celler som normalt regleras av dopamin från hjärnan. Dopaminet fungerar som en broms — det håller cellerna lugna och hormonproduktionen på rimlig nivå. Vid PPID degenererar dopaminproducerande nervceller i hjärnan, bromsen släpper, och mellanloben börjar producera ohämmat mycket POMC-derivat, framförallt ACTH (adrenokortikotropt hormon). ACTH i sin tur triggar binjurebarken att göra mer kortisol, men den viktigaste kliniska effekten av det förhöjda ACTH-värdet är den generella hormonobalans som följer.

Resultatet blir en långsamt smygande bild av ämnesomsättningsproblem, förändrad pälsväxling, förlorad muskulatur och — hos många — insulinresistens som seglar upp bredvid, med förhöjd fångrisk som konsekvens. PPID är alltså inte i första hand en “kortisolsjukdom”, utan en följd av hormonell avreglering där ACTH är den markör vi kan mäta.

Vem drabbas?

PPID är i grunden en åldersdiagnos. Prevalensen börjar krypa upp i tidiga tonåren och blir vanlig från 15 år och uppåt. I höga åldrar — 20+ — är sjukdomen mycket vanlig, och en betydande andel äldre hästar har den utan att vara diagnostiserade. Alla raser drabbas, men ponnyer och robusta raser ser ut att utveckla symptom tidigare och drabbas hårdare av samtidiga insulinproblem.

Symptom

De klassiska tecknen kommer smygande över månader och år. Ingen häst har alla; kombinationen är det som ger bilden:

  • Hirsutism — långt, lockigt eller vinklat päls som inte fälls normalt på våren. Det patognomona tecknet: står hästen i juni med tjock, oregelbunden vinterpäls kvar är PPID högst upp på listan.
  • Muskelförlust över rygg och kors, ofta med hängande buk och tydligt uttalad rygglinje.
  • Ökad törst och urinering (polydipsi/polyuri) — sängen är blötare, vattenhinken tömdes snabbare.
  • Återkommande infektioner och försämrad sårläkning — små sår drar ut på tiden, hudsvamp återkommer, munhålan får problem.
  • Slöhet, tröghet, förlorad energi — förändring i personlighet som ägaren märker innan veterinären.
  • Regionalt fettomlagring — fettdepåer över ögonlock, längs halskam och över svansrot, ibland utan att hästen är överviktig totalt sett.
  • Förändringar i hud och päls utöver den kroniska päls-fällningen — långsam sårläkning, hudsvamp och regnskållor som återkommer. Se hud och päls hos häst för hur man skiljer normala säsongsvariationer från signal.
  • Fång — hos många hästar är fånget som fångas upp först. Utredningen visar då PPID i botten.

Diagnos

Grundtestet är basal ACTH i plasma — ett vanligt blodprov som mäter hormonet direkt. Provet är enkelt att ta i stallet, men resultatet måste tolkas mot säsongsjusterade referensvärden. ACTH stiger fysiologiskt hos alla hästar under sensommar och höst — augusti till oktober — och att missa den säsongskorrigeringen är en klassisk felkälla som ger både falska positiva och falska negativa.

Vid tveksamt eller gränsvärdigt resultat används TRH-stimuleringstest. Man injicerar TRH (tyreotropinfrisättande hormon) och mäter ACTH efter 10 och/eller 30 minuter. En sjuk hypofys reagerar med en överdriven ACTH-stegring. TRH-testet fångar upp tidiga fall som basalvärdet missar, men görs helst utanför höstsäsongen där referensvärdena är mer stabila.

Utöver detta tar många veterinärer samtidigt basalinsulin och glukos, eftersom insulinresistens är en så vanlig följeslagare — och det är just den kombinationen som driver fångrisken.

Behandling

Standardbehandling är pergolid — i Sverige säljs preparatet som Prascend. Pergolid är en dopaminagonist som ersätter den bortfallna dopaminbromsen på hypofysen och sänker ACTH-produktionen. Effekten kommer på veckor till månader, symptomen förbättras stegvis, och pälsväxlingen normaliseras ofta redan under första behandlingsåret.

Behandlingen är livslång. Doseringen sätts individuellt av veterinär och justeras utifrån uppföljande ACTH-värden. En del hästar behöver dosstegring med tiden när sjukdomen fortskrider. Vanligaste biverkningen är övergående aptitlöshet i insättningsfasen — det brukar gå över, ibland med tillfällig dosjustering.

Prisspann i Sverige 2026: Prascend kostar grovt räknat 400–1 000 kronor per månad beroende på dos och häststorlek. En stor häst på hög dos ligger i övre spannet, en ponny på minimidos i det nedre. Det är den enskilt tyngsta löpande kostnaden i en PPID-diagnos.

Övervakning

En välhanterad PPID-häst går på ett årshjul:

  • Årlig ACTH-kontroll, ofta i samband med försäkringens hälsokontroll eller vaccinering. Görs helst vid samma tid på året för att göra värdena jämförbara.
  • Regelbunden hovkoll och tät kontakt med hovslagaren — fång är den värsta komplikationen och den behöver fångas i tidiga signaler.
  • Foderjustering utifrån insulinstatus. Är hästen även insulinresistent gäller EMS-principerna nedan.
  • Hullbedömning enligt BCS-verktyget minst en gång per kvartal.

Se även vår guide om skötsel av äldre häst — mycket av rutinerna kring en PPID-diagnos hör hemma i det bredare åldrande-perspektivet.

EMS — Ekvint Metabolt Syndrom

EMS står för Equine Metabolic Syndrome och är egentligen inte en enskild sjukdom utan ett syndrom — ett kluster av samverkande fynd som tillsammans utgör en riskprofil. De tre komponenterna är:

  1. Insulinresistens eller mer specifikt insulindysreglering — kroppens vävnader svarar sämre på insulin, bukspottkörteln kompenserar med att pumpa ut mer, och blodinsulinet ligger kroniskt förhöjt.
  2. Regionalt fett och/eller generell fetma — kraftig halskam, feta ögonlock, fettdepåer över svansrot och bakom bogen, ofta men inte alltid åtföljt av allmän övervikt.
  3. Predisposition för fång — den kliniska konsekvens som gör EMS till en så viktig diagnos att fånga tidigt.

Till skillnad från PPID är EMS inte i första hand en åldersdiagnos. Den kan finnas hos en 6-årig ponny lika väl som hos en 18-årig islandshäst, och den är i hög grad rasrelaterad.

Riskraser

EMS är kraftigt överrepresenterat hos vad engelskspråkig litteratur kallar easy keepers — raser som evolutionärt är rustade att klara sig på magert bete och som därför blir sjukligt effektiva foderomvandlare när de får obegränsad tillgång till modernt näringsrikt gräs. De vanligaste kandidaterna i svenska stall:

  • Welsh och andra brittiska ponnyraser
  • Shetland
  • Islandshäst
  • PRE (Pura Raza Española) och andra spanska raser
  • Fjord och andra nordiska kallblodsraser
  • Morgan, arab och vissa kvarterhästlinjer

Hos dessa raser är utgångsläget att förvänta sig EMS-tendens och skötseln byggs därefter — inte tvärtom. Också i övrigt: en överviktig häst av vilken ras som helst kan utveckla insulinresistens.

Symptom och kliniska fynd

  • Övervikt — hull över BCS 6 av 9, ofta ihållande trots “normala” foderrutiner.
  • Kraftig halskam — så uttalad att den kan vika sig åt sidan (“cresty neck”).
  • Feta ögonlock och fettdepåer bakom bogen.
  • Fettkuddar över svansroten.
  • Nedsatt prestation och trög återhämtning.
  • Fång — subkliniskt eller akut, ofta det första allvarliga tecknet.

Diagnos

Diagnostiken bygger på blodprov och kan göras stegvis:

  • Fasteinsulin — hästen fastar (endast hö, ingen kraftfoder eller bete) i ca 6 timmar innan provtagning. Kraftigt förhöjt fasteinsulin är starkt indikativt.
  • Basal glukos parallellt, för att sätta insulinet i relation.
  • OST (oralt sockertest) — hästen får en definierad dos Karo-sirap eller motsvarande, och insulin mäts efter 60–90 minuter. Ett dynamiskt test som fångar upp insulindysreglering som inte syns i fastevärdet. I dag ofta förstahandsval hos veterinär.
  • CGIT (combined glucose-insulin test) — mer avancerat, används på klinik för svårutredda fall.

Basal ACTH tas ofta samtidigt för att utesluta eller upptäcka samtidig PPID, särskilt hos hästar över 15 år.

Behandling — foderstat och motion

Behandlingen av EMS är i grunden livsstil, inte medicin. Två pelare bär hela strategin:

Foderstat först. Grovfodret ska ha ett NSC-innehåll (socker + stärkelse) under 10 % av torrsubstans. Många vanliga svenska hö- och ensilagepartier ligger över, särskilt tidigt slaget hö från välgödslade vallar. Vid osäker eller för hög sockerhalt blötlägger man höet i 30–60 minuter — vattnet drar ur en del av de vattenlösliga kolhydraterna. Använd vår översikt foderstat — grunderna för de bredare principerna.

  • Ingen kraftfoder i traditionell mening. Behöver hästen mineral- och vitamintillskott används melassfria fodermineraler — läs innehållsförteckningen, “sockerfritt” räcker inte alltid.
  • Ingen eller starkt begränsad betning, särskilt i fructans-topparna — vår och höst, klart och kallt på natten följt av solig dag. Många EMS-hästar behöver munkorg större delen av betessäsongen eller helt avstängd hage under kritiska veckor.
  • Vägning av grovfodergivan — inte “en balong hö”, utan 1,5–2 % av kroppsvikt i torrsubstans per dygn som utgångspunkt, ofta lägre under aktiv viktnedgångsfas.

Motion är den andra pelaren. Regelbunden rörelse förbättrar insulinkänsligheten direkt — vid daglig eller nästan daglig aktivitet i minst 30 minuter börjar effekten mätas i blodproven inom veckor. Motionen behöver inte vara hård; skritt och trav i tillräcklig dos gör jobbet. Undantaget är hästar med aktiv fång, där rörelseordinationen kommer från veterinären.

Viktnedgången ska ske gradvis — cirka 0,5–1 % av kroppsvikten per vecka. Snabbare viktras utlöser hos häst risk för hyperlipemi, ett potentiellt livshotande fettomsättningstillstånd, särskilt hos små ponnyer och åsnor. En strukturerad process — hur du sätter realistiska delmål, väger in motion och undviker svält — finns i vår guide viktminskning hos häst.

Viktigt: Radikal svält är inte behandling. Att sätta en fet ponny på “bara halm” utlöser hyperlipemi. Foderstatsförändringar för en EMS-häst ska planeras med veterinär och gärna en foderrådgivare — och följas upp med vägning eller BCS var 14:e dag.

Läkemedel

Ibland används metformin som stödbehandling när foderstat och motion inte räcker, eller för att sänka postprandial glukostopp inför riskperioder. Metformin är inget alternativ till kostbehandling — det är en tilläggsåtgärd i utvalda fall och ordineras av veterinär.

Ny generation läkemedel — så kallade SGLT2-hämmare som ertugliflozin — används i vissa länder off-label vid svår insulindysreglering och ihållande fånghot. I Sverige förekommer detta främst på specialistklinik, alltid på veterinärordination och med kunskap om biverkningsspektrum.

Vad du gör i stallet

Det mesta av det praktiska arbetet mot hormonstörningar sker inte på klinik, utan i stallet och i hagen. Följande rutiner hör hemma hos alla hästägare med risk-häst:

  • Hullövervakning enligt BCS. Målet är BCS 5 av 9, absolut inte över 6–7. Använd BCS-verktyget och gör bedömningen minst en gång i månaden, gärna med bilder från samma vinkel så att förändringar syns. Vid förändrad hullkurva är det ofta hela foderstaten som behöver ses över — se principerna i foderstat — grunderna.
  • Begränsat bete i riskperioder. Fructans-innehållet toppar på våren när gräset börjar växa efter vinterns vila, och på hösten efter första kalla nätterna. Under dessa veckor är stripbete, munkorg eller avstängd hage standardverktyg för alla EMS-hästar och för de flesta PPID-hästar med insulinresistens.
  • Regelbunden motion. Även korta pass räknas. Insulinkänsligheten svarar snabbt på rörelse.
  • Håll koll på hovarna. En hovslagarrunda var 6–8 vecka, känn på hovpuls med jämna mellanrum, och lär dig känna igen tidiga fångtecken. Vår fång-guide går igenom signalerna.
  • Loggbok vid diagnos. Datum för blodprov, vikt, hull, foderförändringar, hovslagarbesök och eventuella symptom hör hemma i en enkel journal — det är det verktyg som gör att veterinären kan justera behandlingen välgrundat vid nästa kontroll. Vår vårdkalender fungerar som stomme.

När ringer man veterinär?

  • Vid misstänkt fång — omedelbart, oavsett kända diagnoser.
  • Vid symptom som väcker PPID- eller EMS-misstanke — kvarstående vinterpäls in på sommaren, oförklarlig muskelförlust, halskam som växer, återkommande infektioner, ovanlig törst.
  • Årligen från cirka 15 års ålder för friska hästar — grundläggande hälsokontroll med ACTH som del av rutinen är rimlig praxis, särskilt för ras med känd predisposition.
  • Vid stagnerande viktnedgång trots omlagd foderstat — där kan medicinsk utredning behövas för att hitta bakomliggande insulindysreglering eller PPID.

Kostnader

Priserna varierar mellan kliniker och regioner. Grovt orienterat för 2026:

  • Initial utredning med ACTH och insulin/glukos: cirka 1 500–4 000 kronor inklusive besöket, beroende på om proverna tas i stallet eller på klinik.
  • TRH-stimuleringstest eller OST: tillägg om ca 1 500–3 000 kronor utöver grundutredningen.
  • Prascend vid diagnostiserad PPID: 400–1 000 kronor per månad beroende på dos.
  • Röntgen av hovar vid samtidig fångfråga: 4 000–8 000 kronor för fyra hovar.
  • Uppföljande ACTH årligen: ca 1 000–2 000 kronor inklusive besök.
  • Foderrådgivning och analys av hö: 1 500–4 000 kronor för en genomgång, ofta värd varenda krona för en EMS-häst.

En hästförsäkring täcker oftast utredning och akuta komplikationer som fång, men löpande medicinering vid kronisk hormonsjukdom ingår sällan i standardpaketet. Läs villkoren, särskilt kring karenstider, tak per skada och hur försäkringen hanterar redan diagnostiserade tillstånd vid byte. Se vår försäkringsguide för principerna.

Prognos

En väl-hanterad PPID har en förvånansvärt god prognos. Hästar diagnostiserade i tidig till medelfas som får pergolid, foderjustering och regelbunden hovvård lever ofta 10 år eller mer i god funktion efter diagnos. De blir inte friska — PPID är progressiv och medicinen är livslång — men de kan leva bra, arbeta lätt till medelhårt beroende på ålder, och slippa fånghot om skötseln håller.

EMS utan fång har mycket god prognos så länge foderstat och motion ligger fast. Hästen kan leva ett fullt aktivt liv, men gränserna finns kvar — släpper man ut en normaliserad EMS-häst på fullt vårbete återkommer problembilden. Det är i den meningen inte en läkbar sjukdom, utan en livslång skötselregim.

EMS med genomgången fång har svårare prognos, styrd av fångets grad snarare än av EMS i sig. Med god samsyn mellan veterinär och hovslagare, disciplinerad foderhantering och kontinuerlig hovvård går många hästar tillbaka i lätt till medelhårt arbete.

Double trouble — PPID + EMS samtidigt — kräver mer noggrann uppföljning, tätare ACTH- och insulinmätning, och en tydligare foderstatsdisciplin. Prognosen är fortfarande god, men marginalerna är mindre och risken för fångepisoder tydligt förhöjd. Många av dessa hästar behöver både pergolid och strikt EMS-regim parallellt.

Viktigt: Diagnoserna är inte ett stopp. De flesta hästar med PPID eller EMS lever många år i god funktion när skötseln läggs om — men de kräver konsekvens. Det är i inkonsekvensen — några veckor på lättare bete “för att det ser tråkigt ut i hagen”, en period utan pergolid “för att hästen verkar må bra” — som återfallen och fångepisoderna kommer.

Vanliga frågor

Kan en häst ha både PPID och EMS? Ja. Kombinationen är inte ovanlig, särskilt hos äldre hästar av predisponerad ras. Utredningen ska då täcka båda och behandlingen bli en kombination av pergolid och strikt EMS-regim.

Är Cushings och PPID samma sjukdom? I dagligt tal används begreppen omväxlande. Den korrekta benämningen är PPID — Pituitary Pars Intermedia Dysfunction. “Ekvin Cushings” är det äldre namnet som fortfarande lever kvar.

Kan man förebygga EMS? Delvis. Genetiken går inte att göra något åt, men hullkontroll från fölålder, måttfullt bete och regelbunden motion minskar risken kraftigt hos predisponerade individer. Att låta en welshponny gå ut på ohämmat vårbete år efter år är i praktiken att beställa diagnosen.

Ska alla äldre hästar testas för PPID? Årlig ACTH från cirka 15 år är rimlig praxis, särskilt för hästar av risk-ras eller med tidigare fång. För en frisk 12-åring utan symptom finns inget skäl att testa.

Kan man rida en häst med PPID eller EMS? Ja, i de flesta fall. Under rätt medicinering och foderregim går många PPID-hästar i lätt till medelhårt arbete i många år. EMS-hästar utan aktiv fång ska tvärtom motioneras regelbundet — motionen är en del av behandlingen.

Vad är fructans och varför är det farligt? Fructans är en typ av lagringskolhydrat som gräs bygger upp när fotosyntesen går fortare än tillväxten — typiskt kalla nätter följt av soliga dagar under vår och höst. Höga fructans-nivåer i gräs kan trigga insulinsvar och fånginflammation hos känsliga hästar.

Går PPID att bota? Nej. Sjukdomen är degenerativ. Pergolid är en substitutionsbehandling som ersätter den förlorade dopaminbromsen — den bromsar sjukdomsprocessen men vänder den inte. Behandlingen är livslång.

Hur vet jag vad jag ska prioritera först — foderstat, motion eller medicin?

För en PPID-häst utan insulindysreglering är medicinen (pergolid) grunden; foderstat och motion är stödåtgärder i vanlig, god skötsel. För en EMS-häst är det tvärtom: foderstat och motion är själva behandlingen, medan medicin (metformin, SGLT2-hämmare) är en tilläggsåtgärd i utvalda fall. För en double-trouble-häst — PPID plus EMS — är svaret alla tre parallellt: pergolid, strikt låg-NSC-foder och konsekvent daglig motion. Praktiskt sätter man ordning i den ordningen i vardagen: (1) mät och dokumentera hullet med BCS-verktyget, (2) räkna om grovfodermängden och kolla NSC-halten enligt foderstat — grunderna, och (3) planera in daglig rörelse — även när det är kolmörkt i november. Prognosen påverkas mer av konsekvensen än av valet av verktyg.

Vidare läsning

För djupare kunskap, se dessa svenskspråkiga och etablerade källor:

  • Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) — information om hästars sjukdomar och smittskyddsfrågor.
  • Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) — forskning om ämnesomsättning, foder och endokrinologi hos häst.
  • HästSverige.se — samlad kunskapsportal om hästars skötsel och hälsa.
  • ECEIM (European College of Equine Internal Medicine) — publicerar konsensusdokument om PPID och EMS.
  • Equine Endocrinology Group (EEG) — internationell arbetsgrupp med regelbundet uppdaterade rekommendationer om utredning och behandling av PPID och EMS.

Hormonstörningar hos häst är, till skillnad från många akuta diagnoser, inte en fråga om ett dramatiskt telefonsamtal — utan om daglig skötsel över år. Den goda nyheten är att skillnaden mellan en välhanterad och en dåligt hanterad häst nästan alltid ligger i saker du själv kan påverka: hullet, foderstaten, motionen, hovvården och regelbunden uppföljning. Har du en häst med PPID eller EMS och egna erfarenheter du vill dela, hör av dig till redaktionen. Vi uppdaterar artikeln när ny kunskap kommer in och när vår granskande veterinär har läst igenom texten.