Om du frågar en tioåring på ridskolan vad hen vill bli när hen blir stor så är hästveterinär ett av de vanligaste svaren. Om du frågar en tjugofemåring som just tagit sin veterinärexamen på Ultuna hur hen tänker om häst — då är svaret försiktigare. Hästspåret är krävande, dåligt betalt jämfört med smådjur, jourtungt och med en klientgrupp som är känslomässigt närvarande i varje beslut. Och ändå är det ett av de yrken där tillgången är minst i förhållande till behovet i Sverige 2026.

Den här guiden är för dig som funderar på yrket på riktigt, med hästen som huvudinriktning. Vi går igenom Sveriges enda utbildningsväg, hur specialiseringen mot häst faktiskt går till, karriärvägarna, ekonomin, jouren och de svåra etiska frågor varje aktiv hästveterinär möter.

Sveriges enda veterinärutbildning

Att bli veterinär i Sverige innebär att gå på Sveriges lantbruksuniversitet — SLU — vid campus Ultuna strax utanför Uppsala. Det finns ingen annan väg. Universitetet är landets enda lärosäte med examensrätt för svensk veterinärexamen, och Ultuna är den enda ort där utbildningen ges. Det innebär att alla landets aktiva veterinärer, oavsett vad de gör idag, har suttit i samma föreläsningssalar och sprungit runt på samma djursjukhus.

Utbildningen är på 5,5 år, elva terminer, och leder till Veterinärexamen på avancerad nivå. Direkt efter examen ansöker den nyexaminerade om legitimation hos Jordbruksverket. Legitimationen är det formella tillståndet att verka självständigt som veterinär i Sverige — personlig, livslång så länge du sköter dig, och möjlig att återkalla vid grov misskötsel.

Att den enda utbildningen ligger i Uppsala har praktiska konsekvenser. Många söker sig hem till andra delar av landet efter examen, andra rotar sig i Mälardalen. Men nätverket från studietiden följer med hela yrkeslivet — den seniora hästkirurgen i Helsingborg och den ambulerande veterinären i Norrbotten var kurskamrater 2003.

Antagningen — hårdare än läkarutbildningen

Antagningen till veterinärprogrammet är sedan årtionden tillbaka en av de hårdaste i landet. Det höga söktrycket i kombination med relativt få platser (kring 100 nybörjarplatser per år) gör att gränserna är brutala.

Betygsvägen kräver typiskt ett meritvärde omkring 20 eller högre — i praktiken slutbetyg som är närapå felfria från gymnasiet, kombinerat med meritpoäng från fördjupningskurser i matematik, biologi, kemi och moderna språk. Högskoleprovsvägen kräver typiskt ett resultat i det översta skiktet, ofta 1,7 eller högre.

En särskild andel av platserna fylls via antagningsprov — en dags praktiska och teoretiska prov där sökandens djurintresse, sociala förmåga och lämplighet för yrket bedöms i intervjuer och rollspel. Antagningsprovet ger ett alternativt spår in för den som har ett brinnande engagemang men inte de allra högsta betygen.

Könsfördelningen i studentkullen är påfallande skev. Sedan slutet av 1990-talet har veterinärutbildningen i Sverige varit kraftigt kvinnodominerad, och 2026 ligger andelen kvinnor kring 90 procent av studenterna. Yrket i sin helhet har följt efter, med en kvinnodominans som är en av de starkaste bland de klassiska akademiska yrkena i landet. Vad det betyder för lönebildning, arbetsvillkor och jourhantering är en fråga som yrkeskåren själv debatterar återkommande.

Vad utbildningen innehåller

De 5,5 åren delas grovt i tre delar. De första terminerna är preklinik — anatomi, fysiologi, cellbiologi, biokemi, genetik och embryologi, parallellt för de djurslag yrket omfattar: nötkreatur, gris, får, häst, hund, katt, fjäderfä.

Mellanåren fokuserar på patologi, mikrobiologi, farmakologi, immunologi och parasitologi. Farmakologin är särskilt viktig — läkemedelsdosering skiljer sig kraftigt mellan djurslag, och en dos som är trivial för en häst kan vara dödlig för en katt.

De sista tre åren är kliniskt orienterade. Studenten roterar mellan djursjukhusets olika kliniker — smådjur, häst, produktionsdjur, bilddiagnostik, akuten — och möter riktiga patienter under handledning: kirurgi, invärtesmedicin, ortopedi, reproduktion, anestesi. Universitetsdjursjukhuset (UDS) på Ultuna är landets största veterinärmedicinska klinik och en central del av utbildningen. Obligatorisk praktik utanför Ultuna på privata kliniker, distriktsveterinärstationer och lantbruksmiljöer är där många studenter börjar utkristallisera vilken bana de vill välja.

Vår artikel om vaccinationsprogram för häst och guiden om sen- och ledsjukdomar hos häst beskriver två av de vardagsområden där hästveterinären lägger merparten av sin kliniska tid.

Att specialisera sig på häst — den tysta utbildningen efter utbildningen

Här är det som få utomstående vet: veterinärexamen ger dig ingen specifik hästkompetens utöver grundnivån. Programmet på SLU utbildar generalister — läkare för alla djurslag. Den som vill bli hästveterinär i praktisk mening måste bygga den kompetensen efter examen, i strukturer som liknar läkarnas specialisttjänstgöring.

Vägen mot hästspecialist ser i grova drag ut så här.

Steg ett: praktik och tjänst på hästklinik. Direkt efter legitimation söker den blivande hästveterinären sig till en klinik med hästverksamhet. De första ett till två åren handlar om att bygga volym — hundratals fång, koliker, hältor, tandvårdsfall — under handledning av seniorer. Den här tiden går ofta under benämningen internship.

Steg två: residency. Den som vill bli formell specialist söker sig till en residency — en två- till trearig utbildningstjänst under handledning av boardscertifierade specialister, med krav på forskning, publikationer och kliniska falldiskussioner enligt fastställd läroplan. Residencies i häst finns i Sverige framförallt på UDS i Uppsala och på Regiondjursjukhuset Helsingborg, samt via samarbeten i övriga Norden och Europa.

Steg tre: boards-tentamen. Efter genomförd residency skrivs den europeiska specialistexamen. De vanligaste specialistkollegierna med hästrelevans är:

  • ECVS — European College of Veterinary Surgeons — för hästkirurgi.
  • ECVSMR — European College of Veterinary Sports Medicine and Rehabilitation — för sporthästmedicin och rehabilitering, ofta med fokus på ortopedi och hältutredning.
  • ECEIM — European College of Equine Internal Medicine — för invärtesmedicin på häst.
  • ECAR — European College of Animal Reproduction — för reproduktion.
  • ECVAA — European College of Veterinary Anaesthesia and Analgesia — för anestesi.
  • ECVDI — European College of Veterinary Diagnostic Imaging — för bilddiagnostik.

Att bli diplomate i något av dessa kollegier tar totalt åtta till tio år efter grundexamen, och innebär att man tillhör en liten grupp veterinärer i landet — ofta bara några aktiva per specialitet. Vid sidan finns Jordbruksverkets svenska specialistkompetens, en nationell titel som många seniora hästveterinärer bär i “sjukdomar hos häst”. Båda systemen används parallellt.

Karriärvägarna — sex tydliga spår

Efter legitimation och några års erfarenhet öppnar yrket sig i sex identifierbara riktningar. De flesta hästveterinärer rör sig mellan flera under karriären.

Ambulerande hästveterinär

Det klassiska landvet-livet. Egen bil, väl utrustad med bärbart ultraljud, endoskop, tandvårdsverktyg, akutmedicin och röntgen. Du kör mellan gårdar, stall och tävlingsanläggningar i ett område som ofta täcker flera timmars körning. Samma dag kan innehålla en dräktighetsundersökning på ett stuteri, en hältutredning på en dressyrryttare och en akut kolik klockan halv fem på eftermiddagen. För många drömrollen, och en av de mest krävande — du är ofta ensam vid akuta beslut, jouren är tung, och bilen är en mobil klinik utrustad för nästan vad som helst.

Klinikveterinär

Att arbeta på en fast hästklinik ger ett annat arbetsflöde. Patienterna kommer till dig, hela klinikens utrustning finns tillgänglig — stationärt röntgen, CT, MR, operationssal — och du arbetar i team med veterinärer, djursjukskötare och tekniker. De större svenska hästklinikerna 2026 är väletablerade arbetsgivare: Regiondjursjukhuset Helsingborg, Sundvet och andra privata aktörer i Mälardalen, ATG-anknutna kliniker för trav- och galoppsporten, samt fristående sporthästkliniker i Skåne och västra Sverige.

Sjukhusveterinär

Universitetsdjursjukhuset vid SLU är den akademiska motpolen. Klinisk verksamhet kombineras med undervisning och forskning. Sjukhusveterinärer på UDS deltar i den mest avancerade fallhandläggningen i landet — komplicerade koliker, ortopediska specialfall, remitterade patienter från hela Sverige. Lönenivån ligger under privat sektor men karriärvägen är annorlunda: en akademisk profil byggs parallellt med kliniken.

Distriktsveterinär

Distriktsveterinärerna är Jordbruksverkets fältorganisation, spridd över hela landet för att säkra veterinär tillgänglighet även i glesbygd. Verksamheten är blandad — nötkreatur, får, häst, gris och smådjur i samma tjänst — och andelen häst varierar med regionen. I hästrika distrikt kan hästen utgöra hälften. Anställningen ger tryggare arbetsförhållanden, tydligt kollektivavtal och statlig pension, men bredden på uppdraget hindrar djup specialisering.

Egenföretagare, läkemedelsindustri, forskning och tillsyn

Många ambulerande hästveterinärer driver egna företag — frihet i upplägg och prissättning, men hela den administrativa bördan på egna axlar. En framgångsrik egenföretagare kan tjäna väsentligt mer än en anställd kollega, med motsvarande risk att arbeta sig sönder. Vid sidan av kliniken finns roller hos läkemedelsföretag, inom forskning (SLU, SVA), inom tillsynsmyndigheter (Jordbruksverket, länsstyrelserna, Livsmedelsverket) och inom försäkringsbranschen. Kontorstider, förutsägbar lön, mindre fysisk belastning — men längre avstånd till djuret.

Ekonomin — vad hästveterinären tjänar

Låt oss vara raka. Veterinäryrket är inte högavlönat i jämförelse med utbildningstiden och det ansvar det bär.

En nyexaminerad hästveterinär ligger 2026 på ungefär 40 000–45 000 kronor i månaden brutto, enligt SCB:s lönestatistik för veterinärer i inledningsskedet. Distriktsveterinärkåren och de större klinikerna ligger i det övre skiktet, mindre kliniker och rena internship-tjänster i det nedre.

En erfaren klinikveterinär utan formell specialistkompetens ligger på 55 000–70 000 kronor i månaden. Här börjar också jour- och beredskapstillägg utgöra en betydande del av totalinkomsten — en tung jourprofil kan lägga 8 000–15 000 kronor ovanpå grundlönen.

En specialist med diplomate-status ligger på 75 000–95 000 kronor eller mer i månaden, och de mest efterfrågade kan i egen verksamhet nå betydligt högre.

Egenföretagare varierar mest. En etablerad ambulerande hästveterinär med bred kundstock kan omsätta 1,5–2,5 miljoner kronor per år, men nettoinkomsten efter bil, utrustning, läkemedel, försäkringar, fortbildning och sociala avgifter motsvarar snarare en klinikvetlön med visst påslag för risken. Jämförelsen med smådjur är värd att göra: en klinikchef på en stor smådjursklinik kan idag tjäna mer än en boardscertifierad hästkirurg. Det är en av anledningarna till att rekryteringen till häst har varit trängd.

Jour, natt och helg — jobbets baksida

För hästveterinären är jour standard, inte undantag. Häst är ett djurslag där akuta tillstånd — kolik, fånganfall, sårskador, förlossningskomplikationer — ofta uppstår utanför normal arbetstid, och där kunden förväntar sig att få hjälp när det händer.

Praktiska konsekvenser: du sover med telefonen påslagen, du kan bli uppringd klockan tre på natten för att köra till en gård fyra mil bort, du missar familjebegivenheter för att en häst någonstans i distriktet plötsligt inte kan resa sig. En normal jourvecka på en hästklinik kan innehålla flera nattutryckningar, och en tuff kolikvår kan slita hårt på hela teamet.

Kompensationen är dels ekonomisk — jourersättningen är reglerad i kollektivavtal — och dels i form av kompensationsledighet. Men den mentala belastningen låter sig inte kompenseras bort. Många hästveterinärer beskriver jourutmattning som en av de främsta anledningarna till att man efter ett antal år söker sig till roller utan jour, eller växlar över till smådjur.

Kroppen — den fysiska belastningen

Att arbeta med häst innebär att arbeta med ett 500-kilos patient som kan sparka, bita, kasta sig eller falla i vilket ögonblick som helst. Yrkets fysiska baksida är påtaglig.

De vanligaste belastningarna:

  • Rygg och axlar — av att böja sig under hästens buk, jobba med armarna ovanför huvudhöjd i tandvårds- och gynekologiska undersökningar, hantera tunga utrustningar i fältmiljö.
  • Knän — av att gå ner på huk vid ortopediska undersökningar och stå på ojämn mark i timmar.
  • Handleder och underarmar — av rektalpalpation, dräktighetsundersökningar och hantering av instrument i trånga anatomiska utrymmen.
  • Akuta skador — sparkar (ofta i lår och underben), klämskador, bett, halkolyckor. De flesta aktiva hästveterinärer har varit sjukskrivna för en arbetsskada någon gång.

Ovanpå det kommer den kemiska belastningen — röntgenstrålning trots skyddsutrustning, exponering för anestesigaser i klinikmiljö, hantering av cytostatika vid tumörbehandling. De rutiner som ska skydda finns på papperet, men efterlevnaden i fältmiljö är inte alltid vad man skulle önska.

Den psykiska belastningen är minst lika viktig att prata om. Yrket har enligt flera nordiska och internationella studier en överrepresentation i psykisk ohälsa och självmordsrisk jämfört med jämförbara akademiska yrken. Kombinationen av höga krav, ekonomiskt pressade beslut, avlivningar och en klientgrupp som är känslomässigt engagerad i varje utfall är slitsam över tid.

Etiken — där yrket möter verkligheten

Det ingen läroplan förbereder dig helt på är de etiska svårigheterna som varje aktiv hästveterinär möter i sin vardag. Tre kategorier återkommer.

Ekonomibegränsningar från ägaren. Den optimala medicinska åtgärden är sällan den billigaste, och för många hästägare finns ett tak — försäkringen räcker inte, sparpengarna räcker inte, familjeekonomin räcker inte. Veterinären ska då bedöma vad som är realistiskt möjligt inom den givna ramen, och vad som blir djurets bästa när det medicinskt optimala inte är ekonomiskt möjligt. Det är inte alltid samma svar som avlivning, men det är heller inte alltid samma svar som att göra allt.

Hälsa kontra prestation. Sporthästvärlden lever med spänningen mellan hästens välfärd och tävlingsresultat. En veterinär som skriver ut smärtstillande före en tävling, som sätter kortisoninjektion i en hjälte-led för att en ryttare ska hinna med en klasscupfinal, som väljer att godkänna en start hen egentligen har tvekan kring — där ligger yrkesetiken framme på bordet varje dag. Vår guide om andningsvägar hos häst berör ett av de områden där prestationsmedicin och grundhälsa möts allra tydligast.

Dopingsproblematiken är en särskild delmängd av det här. De flesta hästveterinärer som arbetar med tävlingshäst har vid något tillfälle mött frågor om substanser, karenstider, mediciner som gränsar mot förbudslistan. Där finns en stark yrkeskår som håller stenhårt på reglerna, och en gråzon där enskilda aktörer testar gränserna. En veterinär som förlorar sin legitimation gör det oftast där.

Avlivningar är en del av yrket som ingen kommer runt. Den akuta avlivningen i fältmiljö efter en olycka, den planerade avlivningen av en åldrande häst, den svåra avlivningen av en yngre häst där ekonomin eller prognosen sätter stopp — alla tre är återkommande. Den emotionella närvaron som ägaren har i det ögonblicket är också något veterinären bär hem.

Kompetensutveckling — ett livslångt åtagande

Veterinäryrket kräver kontinuerlig fortbildning. Läkemedel byts ut, diagnostiska tekniker utvecklas, nya sjukdomar dyker upp (senast EHV-1-utbrottet 2021 som ändrade vaccinations- och karantänrutinerna) och evidensbasen växer år för år.

De viktigaste plattformarna: BEVA (British Equine Veterinary Association) med sin årliga kongress som är den största europeiska mötespunkten, SVS — Sveriges Veterinärförbunds sektion för hästsjukvård — som arrangerar nordiska möten, VOORN för ortopediska nätverk, samt publikationer som Equine Veterinary Journal och Veterinary Record.

En hästveterinär som tar sitt ansvar på allvar lägger typiskt 10–20 dagar per år på kurser, kongresser och litteratur. För anställda är det arbetsgivarens ansvar; för egenföretagare en betydande budgetpost.

Kliniker och kollegialitet

En viktig del av yrket är den kollegiala miljön. De svenska hästveterinärerna är en förhållandevis liten och nätverkad grupp — flera hundra aktiva, alla utbildade på samma ort, med tydliga kluster kring de större klinikerna: Skara Djursjukhus med starkt renommé inom kirurgi, Regiondjursjukhuset Helsingborg som en av landets största, Slottsstall Häst i Malmö och andra sydsvenska kliniker, regionala djursjukhus i Halmstad och Karlstad, Universitetsdjursjukhuset i Uppsala som akademisk toppmiljö och remissinstans, samt ATG-anknutna kliniker på och kring travbanorna.

Att välja arbetsgivare tidigt i karriären handlar minst lika mycket om vilken miljö man vill lära sig i som om lön. En junior veterinär som får handledning av kunniga seniorer bygger en kompetens som resten av yrkeslivet vilar på.

Att kombinera med annat

Hästveterinäryrket lämnar begränsat utrymme för sidoverksamhet — jouren, restiden och den mentala belastningen tar sitt — men vissa kombinationer förekommer.

Klinisk samverkan med hovslagare är den vanligaste. Vid ortopediska och rehabiliteringsfall arbetar veterinär och hovslagare i team, och några specialiserar sig så starkt på hovortopedi att de i praktiken arbetar sida vid sida med de mest anlitade hovslagarna. Läs vår guide om att bli hovslagare för den andra sidan av samarbetet. Ridlärarrollen är ovanlig men förekommer — några veterinärer med egen tävlingsbakgrund driver klinikverksamhet parallellt med instruktörsverksamhet på hemmaklubben; vår artikel om att bli ridlärare beskriver den yrkesbanan i detalj.

Journalföring och regelefterlevnad är den administrativa ryggraden ingen kan välja bort. Djursjukvårdslagens krav är strikta, och en modern hästveterinär lägger ett betydande antal timmar i veckan på dokumentation, remisser, försäkringsintyg och receptförskrivning i digitala system.

Framtiden — brist på specialister och regional obalans

Marknaden för hästveterinärer i Sverige 2026 präglas av samma fenomen som drabbat hovslageri: efterfrågan överstiger utbudet, särskilt i vissa regioner och särskilt för specialistkompetens.

Ambulerande hästveterinärer är i praktiken en bristvara i stora delar av landet. Norrland har långa avstånd och få aktiva; centrala Sverige har trängseln men också de flesta klinikerna; Skåne, Halland och Mälardalen har både högsta hästtätheten och den bästa tillgången — men även där är kön till specialistbedömning ofta veckor lång.

Specialisterna är den ovanligaste bristvaran. Boardscertifierade hästkirurger, invärtesmediciner, ortopeder och bilddiagnostiker finns i landet i tvåsiffriga antal per disciplin. Utanför Skåne, Uppsala och Stockholm är tillgången i praktiken remissbaserad — de svåra fallen skickas till de stora klinikerna, med långa transporter för både häst och ägare som följd. Vår guide om hormonstörningar Cushings och EMS beskriver ett av de områden där denna centralisering märks tydligast: den regionala tillgången till avancerad endokrinutredning är ojämn.

Vad det betyder för dig som funderar på yrket: jobb kommer att finnas, praktiskt taget garanterat, i årtionden framåt. Frågan är inte om du kommer få anställning, utan var du vill bygga din karriär, hur du hanterar jouren och slitaget, och hur långt du är beredd att gå i vidareutbildning för att nå specialistnivå.

De kritiska yrkesfrågorna

Utöver kropp och ekonomi finns fyra frågor som avgör hur väl du kommer trivas som hästveterinär över tid.

Att stå för sin bedömning. Ägare, tränare, hovslagare och försäkringsbolag har alla åsikter om hästen. De är inte alltid överens. Din yrkesroll är att göra den medicinska bedömningen och stå för den — även när det innebär att säga nej till en start, att rekommendera avlivning eller att pausa ett träningsupplägg någon investerat mycket i. Utan den ryggraden slits du ut inom fem år.

Att hantera den emotionella närvaron. Ägaren står bredvid vid varje undersökning, vid varje behandling, vid varje avlivning. Det är en av yrkets fina sidor — närvaron, förtroendet, samarbetet — men det är också en av dess tyngsta bördor. Att kunna vara professionell samtidigt som man är medmänsklig är en färdighet som byggs upp under år.

Att hantera egen ekonomi. Studieskulden efter 5,5 år på SLU är avsevärd. Ingångslönen är blygsam. Jourersättningen bygger upp först efter några år. Egenföretagaren har flera magra år innan verksamheten går runt. Att planera den privata ekonomin realistiskt från början är en förutsättning för att inte fatta yrkesbeslut av fel skäl.

Att bygga en hållbar arbetsvecka. Utan gränser mot jouren, utan planerad fortbildning, utan sociala relationer utanför jobbet blir yrket ohållbart. De hästveterinärer som håller i decennier har alla lärt sig sätta gränser — inte som ett svaghetstecken, utan som en yrkesmässig nödvändighet.

Så vet du om det är för dig

Följ en aktiv hästveterinär i en vecka. Åk med i bilen från klockan sju, sitt bredvid vid rektalpalpationerna, håll hästen under en hältutredning, se hur en kolik hanteras på fältet, var med på en avlivning, ät en sen middag klockan halv nio efter att journalerna är skrivna. Ta även med en jourhelg. Kliv in på en kolikutryckning klockan tre på natten.

Var du fortfarande sugen på söndagskvällen? Då är det ditt yrke. Var du utmattad, chockad över tempot eller lättad över att det var slut? Då är det värdefull kunskap — bättre att veta det innan än efter fem år på SLU.

Vill du jämföra veterinärspåret sida vid sida med hovslagare, ridlärare, hästtandvårdare och andra hästyrken innan du bestämmer dig — börja i yrkesvägvisaren, som lägger upp lönebilder, utbildningslängd och arbetsvillkor mot varandra. Är du ännu i gymnasieåldern och vill förbereda ansökan till SLU tidigt är naturbruksgymnasium med hästprofil den vanligaste språngbrädan — både för meritvärdet och för den kliniska erfarenheten som gör antagningsprovet lättare.

Hästveterinärer blir man inte för lönens eller bekvämlighetens skull. Man blir det för att kombinationen av naturvetenskaplig fördjupning, hantverk, klinisk beslutsfattning och det stora djurets närvaro är något man inte klarar sig utan. Vet man det — och har man tänkt igenom både utbildningsvägen, specialiseringen, jouren och ekonomin — då är det ett av de mest meningsfulla yrken som finns i svensk djursjukvård.

Vanliga frågor

Vad kan man realistiskt förvänta sig i lön som hästveterinär genom karriären?

SCB:s statistik och de större arbetsgivarnas kollektivavtal ger 2026 följande grovriktning: som nyexaminerad ligger du på 40 000–45 000 kr/månad brutto de första ett till tre åren, med distriktsveterinärkåren och de största klinikerna i övre skiktet och rena internship-tjänster i det nedre. Som erfaren klinikveterinär utan formell specialistkompetens efter fem–tio år i yrket landar de flesta på 55 000–70 000 kr/månad, plus jour- och beredskapstillägg som i praktiken kan lägga 8 000–15 000 kr ovanpå. En boardscertifierad specialist ligger på 75 000–95 000 kr eller mer, och egenföretagare med bred kundstock kan i toppåren nå betydligt högre men bär då själva hela risk- och administrationssidan. Jämför gärna direkt mot andra hästyrken i yrkesvägvisaren — särskilt hovslagare och hästtandvårdare — innan du bestämmer dig; den totala kostnaden i studietid, jour och fysisk belastning skiljer sig kraftigt mellan yrkena, och lönen är sällan hela svaret.

Är du verksam hästveterinär och tycker vi missat viktiga delar av vardagen? Är du på väg mot yrket och undrar över något konkret i utbildningen eller specialiseringen? Hör av dig till redaktionen — vi uppdaterar guiden i takt med att antagningskrav, specialistkollegier och arbetsmarknaden utvecklas.